A few years ago I inherited a box of negatives and glass plates from relatives. I was fascinated by the pictures of all the people I never met. I felt strongly for the insight I got into their family life. I started a journey by creating fictitious family reunions where we could meet. With both humor and seriousness I created a new relationship with my dead relatives. I was like a ghost haunting them in their own pictures. In these pictures I am introducing myself as a shadow and sometimes as present as a family member. I felt at times rude and intruding but mostly legitimate in my work where I was so uninhibited manipulated myself in my dead relatives family photos. Maybe it is so that blood is thicker than water.

See more here.

Nature for my sister and me as children was magic and our play was continuously bound to her. Every element of her – every flower, stone, tree or tuft of grass had a soul. We were completely lost in our imaginative world using the forest as our playground. Lightness and darkness, colours and shapes, were all factors in creating emotions and adventures.

In striving to grow to womanhood I often lost my direction and to observe nature as magic, the forest became a place were I could be alone and reflect – a sort of an escape zone. I felt comfortable alone inside the forest, a place were I could just exist being nothing but part of everything.

Now after recreating the magic as an adult I feel in closer contact with different sides of myself, the images are revealing my subconscious, my sexuality, search for guidance and feeling of solitude.

My images are hunt for finding a form, shape, light that triggers something in me. I seek to bring life into something that is decaying or dead. I explore a need to interact and make secretive and personal signs that remain only as photographs. Nature for me always expresses magic by her self – wearing the colours of the spirit; but for me to express an emotion, I feel justified to put my own magic into the image.

The photographs remind that sometimes, not knowing the direction can be something positive.

Marie Barthelsson

————————————–

Silvula

Som barn var naturen en magisk plats för mig och min syster. Skogens alla element – såsom blommor, stenar, träd och grästuvor hade för mig en egen själ. Skogens skiftningar mellan ljus och mörker samt naturens färger och former skapade känslor och en fantasivärld där jag förlorade både tid och rum. Nu, som vuxen kvinna, är naturen mer av en trygg plats där jag kan vara ensam och reflektera. Den mystik som omgav skogen när jag var en liten flicka finns idag inte på samma sätt då jag ser på henne med mina vuxna ögon. Därför bestämde jag mig för att resa tillbaka till min barndomsskog och försöka återskapa den magi som jag kände som barn. Det var ett svårt uppdrag att försöka gestalta de känslorna och det ledde till att jag istället skapade en ny värld med hjälp av mina minnen och min kamera. Jag försökte inverka på naturen med egna färger där förfall eller förgänglighet fanns. Jag lämnade hemliga och personliga avtryck i skogen som sedan endast återstår som ett fotografi. Jag har insett att bilderna avspeglar mitt sökande efter vägledning och min känsla av att vara vilse samtidigt som de handlar om att försöka finna svar om min sexualitet och känsla av avskildhet. När jag vandrar ensam i naturen uppstår känslor av trygghet genom att få vara på en plats där jag kan existera genom att vara en del av helheten. Bilderna får mig även att förstå att det för mig kan vara positivt att inte veta vilken stig jag ska välja att vandra på.

Marie Barthelsson

——————–

Bilderna är 60×60 cm inramade med aluminumram och svart passpartou (ca 74×74 cm).

Pris: 5 000 kr

Upplaga: 3

Kontakt:  marie.barthelsson@gmail.com

Bilder 30x30cm: 500 kr/st + fraktkostnad.

Pictures 30x30cm: 50 GBP/each + shipping cost.

marie.barthelsson@gmail.com

Bilderna är 12×18 cm: 600 kr/st + fraktkostnad.

Pictures 12x18cm: 60 GBP/each + shipping cost.

Upplagan är 5.

Edition 5.

Marie Barthelsson arbetar med det avtryck en händelse ger i ett samhälle och hur det påverkar människorna på platsen för det skedda. Under en längre tidsperiod skapar händelsen emotionella sinnebilder och fragment. Genom en analys och en framställning av de fakta som finns under söker Marie Barthelsson denna problematik. Hennes vackra foton får en extra dimension genom att bilden kommenteras ganska torrt och sakligt med hjälp av utdrag av texter. Dessa texter är kopplade till polisutredning som berör motiven. De är klistrade i form av pappersremsor direkt på bildens passepartout. På så vis blir vi delaktiga på ett annat sätt i händelsen. Genom att klistra på texterna och använda sig av passepartouten och göra den till en del av verket,  reduceras bilden till ett till synes rutinartat och ointressant utredningsdokument. Genom att göra så påkallar hon uppmärksamheten på en mycket viktig fråga som vi alla på ett eller annat sätt någon gång blivit eller troligtvis kommer att bli illa berörda av. Vi blir överraskade inför detta oväntade och verkligheten i hennes foton påträngande på ett helt annat sätt än vi väntat oss.

Marie Barthelsson skriver så här:

Detta projekt är baserat på ett verkligt brottsfall från 1964 där mannen med berått mod berövade livet på sin hustru genom strypning, varefter han sänkte kroppen invirad i taggtråd ned i en älv. Brottet hade ägt rum i mina hemtrakter och väckte stor uppmärksamhet som ”taggtrådsmordet”. Jag hade av en tillfällighet kommit över detta domslut och jag fångades av den välskrivna och detaljerade rapporten. Efter att jag läst rapporten från början till slut fascinerades jag så mycket av denna familjetragedi att jag hamnade på en resa tillbaka till det förflutna. Jag följde domslutet exakt genom att fotografera de i protokollet nämnda platserna fram till det ställe där kroppen sänktes i älven invirad i taggtråd. Att fotografera landskapet blev mitt sätt att berätta slutet på en historia om en kvinna som under en stor del av sitt liv fick utstå terror och misshandel.

/utdrag från Galerie Rose Maries hemsida www.galerierosemarie.nu

———————————–

Mitt i eländet bryter ändå små ljuspunkter av medmänsklighet igenom. Men att det annars många gånger är den person som står dig närmast som är mest skadlig för dig visar en serie fotografier på Galleri Rosemarie. Marie Barthelsson pekar där på fotografiets benägenhet att dölja obehagliga sanningar. Miljöerna hon avbildar med kameran är bedrägligt harmlösa men tillhör inte den kategori bilder som man i första taget hänger upp på väggen ovanför soffan. Åtminstone inte om man inte är lagd åt det morbida hållet eller vet vad som ligger bakom.

/ utdrag från Konsten.net, Fotobiennalen Fotografi-i-fokus (3/3-1/4)

————————————————————————–

Varje foto, med titel protokoll 1- 7 finns i en upplaga 10 exemplar.  Fotona är monterade i ram med passepartout. På varje passepartout är pappersremsor med ett textutdrag ur polisutredningens protokoll fastklistrad. Kompletta texter finns längst ner på denna sida. Varje foto, hängda i kronologisk ordning i förhållande till händelseförloppet refererar till en plats som nämns i respektive protokoll.

]]> http://mariebarthelsson.com/2011/02/28/protokoll/feed/ 0 Protokoll nr.6 mariebarthelsson Protokoll nr.6 Protokoll nr.1 Protokoll nr.2 Protokoll nr.3 Protokoll nr.4 Protokoll nr.5 Protokoll nr.7